Danserna i Lindesnäs startade 1975
1975 köpte Lars Uno Andersson Herrgården. Han insåg själv att det var ett vansinnesprojekt. Tidigare hade Herrgården använts som barnhem och allt var i mycket slitet skick. Men med mycket slit fick han igång danserna. Då dansades det inne i Herrgården och på en dansbana under bar himmel.
Lars Uno planerade också för att ha hästuppfödning. Det var då han började röja undan i logen, kasta ut hö som legat där i 50 år och byta golvtiljor. Det blev aldrig några hästar, däremot flyttade dansen ut till logen såsmåningom. På ängarna runt logen samlade sig ett antal bilar och husvagnar, det fungerar numer som campingplats.
——————————————————————————–
Lindesnäs Herrgårds äldre historia
År 1793 grundade bruksinspektören L. Ekman i Lindesnäs ett litet manufakturverk för tillverkning av liar, hästskor, söm och spik. Det till sin omfattning mycket blygsamma verket inköptes 1796 av Fredriksbergs bruksintressenter. Dessa erhöll 1814 privilegier för en stångjärnshammare och en plåthammare. Smidesrätten var till en början tämligen begränsad; först 1853, sedan bruket kommit i Stora Kopparbergs ägo, erhöll man oinskränkt smides- och vågföringsrätt.
Lindesnäs bruk 1880
1854-55 installerades två Lancashire-härdar i stångjärnssmedjan. Redan 1853 anlades i Lindesnäs ett spårvalsverk – ett av de allra första i Sverige. Efter 188-talets mitt var Lindesnäs ett av landets tio största järnbruk. Ett tag hade man planer på att hit koncentrera hela Bergslagets Järnahantering. Utvecklingen gick dock andra vägar: 1878 överflyttades stångjärnssmidet och valsningen från Lindesnäs till de nya anläggningarna i Domnarvet. Smältsmedjan var dock i drift till 1895. I Lindesnäs förädlades tackjärn från masugnen i Ulriksberg, senare från Lövsjön. Produkterna transporterades via Lövsjö till Grangärde.
Före vägbyggena vid 1800-talets mitt var dessa transportleder i mycket dåligt skick och egentligen endast farbara vintertid, då tillfrusna vattendrag kunde underlätta transporterna. De även under 1800-talets senare hälft jämförelsevis dåliga förbindelserna torde ha varit främsta orsaken till att planerna på en utbyggnad under 1860-talet och 70-talet inte förverkligades.
Omkring 1830 upplevde Lidesnäs bruk under disponenten Nils Mitanders ledning sin första utvecklingsperiod. Mitander som bl a lät uppföra den smedja vars väggar ännu står kvar, är även bekant som förebild för den elaka Sintram i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.